Vanliga känslor hos den som är anhörig

Insjuknande i schizofreni sker ofta långsamt och symtomen kommer successivt. Vanligt är att både patienter och anhöriga känner sig ensamma och maktlösa gentemot sjukdomen, ofta på grund av för lite kunskap om sjukdomen. Både som patient och anhörig kan det underlätta att få veta vad man drabbats av. Tillsammans blir symtomen begripliga när man har konstaterat att det beror på schizofreni.

När en familjemedlem fått diagnosen schizofreni kan det väcka många känslor hos den som är anhörig. Det kan till exempel skapa ångest att se en anhörig utveckla ett underligt och obegripligt beteende och det är oundvikligt att inte övriga familjemedlemmar blir berörda. Trots denna börda för familjen verkar anhöriga känna en stark förpliktelse att ta hand om sina sjuka anhöriga.

Vanliga känslor kan vara:

Skuld

Att känna skuld och anklaga sig att det är ens fel som exempelvis förälder att ens barn är drabbad av schizofreni. Man kan lätt fundera på om något som man exempelvis gjort fel i uppväxten och i uppfostran. Vad beror det på?

Skam

Känslor av skam handlar om att sjukdomen betraktas som ful, att man kan tänka varför har inte vi lyckats bli som andra familjer? Vad ska arbetskamrater och grannar tycka och tänka?

Sorg

Det känns smärtsamt och man sörjer något som tidigare har varit och att livet och framtiden inte blev som man hade tänkt sig. Det man till viss del tidigare hade har man inte längre på samma sätt, det blir som en förlust. Det kan också finnas en sorg och en saknad av att personen inte är densamma som tidigare.

Ilska

Det kan hända att anhöriga känner sig arga på den drabbade därför de känner: Varför gör han så att vi ska behöva uppleva denna smärta och ilska? Varför blir vi just drabbade? Det kan också riktas ilska mot vården som inte gör att han blir bättre eller botad.

Ensamhet

Ensamheten kan bestå i att man tror sig vara ”den ende drabbade”. Ett sätt att se att det inte är så kan vara att träffa och utbyta erfarenheter med andra, exempelvis via anhörigföreningar. Ensamheten kan också bestå i att man blir isolerad för att situationen tar mycket kraft, energi, tid och pengar.

Oro och förtvivlan

Oron kan handla om hur framtiden kommer att bli, hur kommer min anhörig att klara sig på egen hand, med till exempel egen bostad. Kommer han någonsin att klara sig bättre än han gör idag? Hur ska det gå när man inte tycker att allt det man gör hjälper? Hur ska det gå när inte vi finns och vem ska ersätta oss?

Uppgivenhet

Man tycker sig ha prövat det mesta och gjort erfarenheter av att misslyckas. Då kan känslan av att ge upp och inte längre orka infinna sig. Man kan känna sig berövad på det man hade tidigare i livet.

Missnöje

Lagstiftningen och en bristande information är delar som gör att anhöriga kan känna sig missnöjda med vården, att det ej ger möjlighet att vara delaktiga på så vis de kan önska.

Hopp

Att känna hopp gör att man får kraft och ork. Som anhörig kastas man ofta mellan hopp och förtvivlan.

Glädje

Små framsteg av den drabbade ger glädje hos anhöriga. Att få egen ork att göra något man inte gjort själv på länge och att andra är engagerade ger också glädje. Att den drabbade klarar av saker lättare än tidigare.

Länk till föreläsning

Ordförande i Schizofreniförbundet Rakel Lundgren berättar om förbundet och
anhörigperspektivet. Lyssna till hennes föreläsning som gavs vid Nobel Forum
den 19 januari 2005. (13 min.)

SuicidPrevention och Efter-levandes Stöd, SPES, är en organisation för närstående till någon som tagit sitt liv.